Gröna fingrar?
Jag har många i min närhet som hävdar att de inte har gröna fingar. Men vad är egentligen gröna fingrar? Det kanske handlar mer om intresse än förmåga?
Jag har haft ihjäl otaliga krukväxter och sådder genom att vattna dem för mycket, för lite, fel sorts jord, för mycket sol, för lite ljus, för varmt, för kallt och så vidare. Jag misslyckas, funderar över varför och testar igen om det är en växt jag fortfarande
är nyfiken på.
Det innebär nog inte att jag har gröna fingrar utan snarare en längtan efter att omge mig av vackra, spännande, ovanliga och frodiga växter. Det går verkligen inte alltid som jag tänkt mig, men när det gör det: vilken lycka!
En annan sak är ju såklart också att jag inte tycker trädgårdsarbete är tråkigt, utan tvärtom. Jag gillar ju momentet att rensa för att få se slutresultatet. Tycker man inte om att rensa är det nog inte prydliga rabatter man ska satsa på
utan snarare täta planteringar, buskar eller gräsmatta med en robot på. Och inget fel i det, en fin trädgård kan se ut på många vis!
Och det här med att vattna krukväxter och plocka vissna blad känns för mig terapeutiskt. Somliga tycker det samma om att diska till exempel, något som jag verkligen avskyr att göra. Men det är väl en himla tur att vi är olika?
Så mitt intresse för växter och odling har alltså kanske gett mig grönare fingrar än somliga andra, men det är nog inget genetiskt. Eller? Jag har ju otroligt duktiga trädgårdsmänniskor i släkten som för intresset vidare på olika
sätt. Nu hoppas jag att jag på sikt kan ge mina barn lite grönare fingrar för visst smakar en egenodlad morot lite bättre än en köpt och visst är det lite roligare att ge en blomma du plockat i din egen trädgård än en du köpt? 😉 Att odla
och visa var mat kommer ifrån blir allt viktigare för mig, och om fingrarna blir gröna på kuppen må det va hänt!
