Riktning?
Minns ni kompassen som Johnny Depps karaktär har i Pirates of the Caribbean-filmerna? Den som bara visar rätt om man vet vad ens hjärtas begär är? När man inte vet snurrar den bara.
Lite så har mitt liv känts efter att pappa gick bort. Min inre kompass tappade sin riktining och jag blev stillastående utan mål. I vintras kändes stigen jag valt så självklar och tydlig, nu är den diffus och jag kan inte riktigt sätta ord på vad eller vart jag vill.
För att få ihop min tillvaro fokuserar jag på att barnen och familjen ska ha det bra (givetvis). Jag säger ja till allt som känns bra och vänligt men bestämt nej till allt som jag inte vill/orkar göra. Det kanske låter som en självklarhet, men det är det verkligen inte alla gånger.
Jag gör listor på saker som är absolut viktiga att göra, allt annat får vänta, min energi räcker för tillfället inte till allt. Listorna är också viktiga för att jag faktiskt ska komma ihåg saker, i våras och i somras upplevde jag att jag glömde väldigt mycket. Jag kunde t.ex. tappa namn på personer som jag pratar med ofta. Otroligt frustrerande!
Min träning blev lika med noll efter pappas bortgång, men nu har jag påbörjat ett träningsprogram som heter Hållfast kropp. Det är tufft, men jag känner en kravlöshet inför programmet, jag behöver inte stressa för att få resultat utan det får ta den tid det tar helt enkelt. Huvudsaken är att jag får in träningen regelbundet i mitt liv igen. Än så länge ser jag inte någon skillnad rent fysiskt, men jag känner ju att vissa övningar blir enklare för varje vecka som går vilket för mig räcker som kvitto på att det jag gör är meningsfullt.
Mitt i villervallan i våras fick jag även nya arbetsuppgifter på jobbet och det har tagit lite tid innan jag landat i vad jag egentligen höll på med. I det fallet blev det lite fake it 'till you make it, men nu känner jag att har koll på läget igen. Samma med Majblomman som jag verkligen känner att mitt hjärta klappar för. Att jag kan vara med och hjälpa barn som upplever hopplöshet, fattigdom mm är otroligt givande, men också väldigt dränerande. Det är tur att vi är en bra grupp människor som vill samma sak och som kompletterar varandra. Våra nya mål och projekt känns väldigt bra så jag hoppas de kommer generera i att vi kan hjälpa ännu fler barn.
Men vad vill jag egentligen säga med det här inlägget? Att jag är tillbaka med full kraft? Nej. Men jag har börjat ta små steg på en stig som verkar vara den rätta. Sakta men säkert börjar riktningen kännas bekant och målet är inte längre dolt i dunkel utan kan anas som ljuset i tunneln. Det är långt dit och jag är väl medveten om att alla mål inte nås eller att de kan förändras på vägen, men hoppet är med mig. Jag börjar känna igen mig själv och kan lättare tänka på framtiden utan att bli helt matt. Detta är inte en omstart, men möjligtvis en smygstart. Min inre kompass snurrar lite långsammare och jag känner mig sugen på att ta mig an utmaningar igen.
På återseende.♥